Har varit på luciafirande i bönhuset och det var så vackert, väldigt duktiga sångare, så ljuvligt... skulle önska att den känslan fick sitta kvar länge. Men det blir andra känslorsom tar över för mej. Synd bara att man ska känna sej så ensam mitt bland alla dessa människor, (bönhuset fullt)och har jag som i kväll Stellan med så känns det ännu värre, för det är inte någon som kommer fram och pratar med oss då. Ingen vågar tror jag, de är nog rädd för sina egna känslor, eller är man så. Jag kämpar med gråten så man nästan biter sönder mej inombords. Ingen rolig känsla...
Ikväll blir det nog tidig kväll ska följa Hanna tidigt i morgonbitti till tandläkaren, så hon har borstat och borstat sin tänder i kväll. Sov gott på er..