Jag är sjuk i huvudet...de vet rätt många redan som ja känn men de är int de som snurrar i kväll..
När jag var som sämst så blev ju min pappa hjärnskadad.. när pappa låg nedsövd så sprang ja upp och ner i lasarettets trapphus för att bränna de ja inte åt.. var 18 då tror jag.. trots att jag inte visste om min pappa skulle överleva och jag måde SKIT över de så tog mitt missbruk över och jag gick upp och ner upp och ner när ingen såg mig.. åt ett äpple på en vecka.. eftersom pappa låg nedsövd och min familjs fokus var där så visste jag att jag kunde svälta. Minns att jag åt några torkade plommon i en påse oxå när familjen såg mig.
Varför jag tänker en massa på detta är MUSIKEN ja lyssnar på ikväll... att den dagen jag blev "ivägskickad"... tror de var en vecka efter pappas olycka.. alla satt på lassa och jag var tvugnen att lämna dem, åka själv för första gången.. iväg.. iväg från de jag älskar.. iväg för att jag inte själv skulle svälta mig själv till döds... när man är på den nivån så är självmordstankarna rätt ofta i ens huvud.. för att istället slippa ta tag i problemen så är de en betydligt lättare väg att skita i allt... När man inte ätit på så lång tid som ja hållit på att svälta mig själv då KAN man inte tänka klart även om man skulle vilja de.. men jag ville inte de heller, jag ville svälta mig själv, jag ville att mina familj skulle vara orolig för mig och bry sig om mig.. för om jag skulle bli frisk.. vem skulle då höra av sig!? Om inte du åker så kommer du svälta ihjäl, om pappa vaknar så vill ha se dig frisk och inte behöva oroa sig för dig...du MÅSTE åka..
JÄVLA h-vete och de var bara och packa och åka... jag, min mamma som då höll på att förlora sin enda och största kärlek.. min pappa , samt min bror följde mig ut till Umeå flygplats, vet inte om de var någon fler, minns inte.. Min älskade bror hade köpt mig en bärbar cd spelare som jag skulle kunna ha när jag var borta... därtill MUSIKEN som jag tidigare nämde... ja lyssande på typ 3 skivor KONSTANT under min behandling och tillfrisknade period... 2 av dem var Dannes..min bror... den trejde fick ja av honom... dessa har jag bara kommit in på ikväll och lyssnat på...musik väcker mycket känslor och när jag hörde låtarna så börja tårarna rinna då de var under en period där jag aldrig någonsin kämpat så mycket..
Klev in i gaten och såg bara 2 familjemedlemar helt förstörda gråtandes...sedan började min resa.
6 månaders behandling...från andra dagen i mora så jag ALDRIG hoppat en måltid, aldrig spytt upp maten.. när jag var 19 och gjorde sista uppföljnings besöket så blev jag friskförklarad.
Flyttade till Umeå, började jobba dag 2 och sedan efter en lång tid så hittade jag tillbaka till träningen men hittade något nytt, jag hittade GYMMET, jag älskade känslan direkt och de gav mig något som träning aldrig hade gett mig, GLÄDJE och en gemenskap, ett sug efter att lära sig allt om de hela.
Jag längtade efter att träna och träningen har sedan min friskförklaring ALDRIG FÅTT VARA ETT MÅSTE, ja vill ha glädjen! Löpningen har jag aldrig hittat tillbaka på samma sätt till...
När jag var sjuk så kunde jag springa upp till 3 ggr på en dag..var nere på runt 30kg fatta int hur jag orka..fatta inte hur jag orka leva dagar utan mat.. FIXADE JAG DE SÅ FIXAR JAG ALLT NUMERA!!
Som sagt musik är något som verkligen kan väcka minnen .... Oj vad vi varit med om jobbiga saker.. oj va ja älskar min familj.. det är en del av den jag är... jobbiga saker formar och stärker en som person och får en att ta livet på ett annat sätt, uppskatta och känna tacksamhet.. därför klarar jag INTE av egoistiska människor som inte är rädd om sina nära och kära.. Jag kan fort klicka och lära känna människor, men de är inte många som jag verkligen tar till mig och anser som mina riktiga vänner.. jag har känt hur vänner försvunnit och de är inte något jag vill vara med om igen så de jag har nära de vet jag finns vid min sida NO MATTER WHAT!
När jag var som sämst så blev ju min pappa hjärnskadad.. när pappa låg nedsövd så sprang ja upp och ner i lasarettets trapphus för att bränna de ja inte åt.. var 18 då tror jag.. trots att jag inte visste om min pappa skulle överleva och jag måde SKIT över de så tog mitt missbruk över och jag gick upp och ner upp och ner när ingen såg mig.. åt ett äpple på en vecka.. eftersom pappa låg nedsövd och min familjs fokus var där så visste jag att jag kunde svälta. Minns att jag åt några torkade plommon i en påse oxå när familjen såg mig.
Varför jag tänker en massa på detta är MUSIKEN ja lyssnar på ikväll... att den dagen jag blev "ivägskickad"... tror de var en vecka efter pappas olycka.. alla satt på lassa och jag var tvugnen att lämna dem, åka själv för första gången.. iväg.. iväg från de jag älskar.. iväg för att jag inte själv skulle svälta mig själv till döds... när man är på den nivån så är självmordstankarna rätt ofta i ens huvud.. för att istället slippa ta tag i problemen så är de en betydligt lättare väg att skita i allt... När man inte ätit på så lång tid som ja hållit på att svälta mig själv då KAN man inte tänka klart även om man skulle vilja de.. men jag ville inte de heller, jag ville svälta mig själv, jag ville att mina familj skulle vara orolig för mig och bry sig om mig.. för om jag skulle bli frisk.. vem skulle då höra av sig!? Om inte du åker så kommer du svälta ihjäl, om pappa vaknar så vill ha se dig frisk och inte behöva oroa sig för dig...du MÅSTE åka..
JÄVLA h-vete och de var bara och packa och åka... jag, min mamma som då höll på att förlora sin enda och största kärlek.. min pappa , samt min bror följde mig ut till Umeå flygplats, vet inte om de var någon fler, minns inte.. Min älskade bror hade köpt mig en bärbar cd spelare som jag skulle kunna ha när jag var borta... därtill MUSIKEN som jag tidigare nämde... ja lyssande på typ 3 skivor KONSTANT under min behandling och tillfrisknade period... 2 av dem var Dannes..min bror... den trejde fick ja av honom... dessa har jag bara kommit in på ikväll och lyssnat på...musik väcker mycket känslor och när jag hörde låtarna så börja tårarna rinna då de var under en period där jag aldrig någonsin kämpat så mycket..
Klev in i gaten och såg bara 2 familjemedlemar helt förstörda gråtandes...sedan började min resa.
6 månaders behandling...från andra dagen i mora så jag ALDRIG hoppat en måltid, aldrig spytt upp maten.. när jag var 19 och gjorde sista uppföljnings besöket så blev jag friskförklarad.
Flyttade till Umeå, började jobba dag 2 och sedan efter en lång tid så hittade jag tillbaka till träningen men hittade något nytt, jag hittade GYMMET, jag älskade känslan direkt och de gav mig något som träning aldrig hade gett mig, GLÄDJE och en gemenskap, ett sug efter att lära sig allt om de hela.
Jag längtade efter att träna och träningen har sedan min friskförklaring ALDRIG FÅTT VARA ETT MÅSTE, ja vill ha glädjen! Löpningen har jag aldrig hittat tillbaka på samma sätt till...
När jag var sjuk så kunde jag springa upp till 3 ggr på en dag..var nere på runt 30kg fatta int hur jag orka..fatta inte hur jag orka leva dagar utan mat.. FIXADE JAG DE SÅ FIXAR JAG ALLT NUMERA!!
Som sagt musik är något som verkligen kan väcka minnen .... Oj vad vi varit med om jobbiga saker.. oj va ja älskar min familj.. det är en del av den jag är... jobbiga saker formar och stärker en som person och får en att ta livet på ett annat sätt, uppskatta och känna tacksamhet.. därför klarar jag INTE av egoistiska människor som inte är rädd om sina nära och kära.. Jag kan fort klicka och lära känna människor, men de är inte många som jag verkligen tar till mig och anser som mina riktiga vänner.. jag har känt hur vänner försvunnit och de är inte något jag vill vara med om igen så de jag har nära de vet jag finns vid min sida NO MATTER WHAT!
när jag läser vad hon skrivit rinner mina tårar och jag kommer också tillbaka till den tiden, och man minns sina egna känslor inför hennes sjukdom.
Men vad jag är tacksam att vi kämpade på som vi gjorde för att hon skulle få den bästa behandling som fanns nämligen i mora på mhe-kliniken, och att hon kämpade som hon gjorde, trots det svåra som drabbats oss, OCH vilken lycka att se henne frisk,
OJ vad jag älskar mina barn.
